Vi finns för att...

I en serie av texter under sommaren kommer du att få läsa om hur vi på Ölands folkhögskola arbetar med statens syften med att stödja folkbildningen. Det är riksdagen som beslutar om statens stöd, och stödet presenteras i fyra punkter. Fyra olika lärare kommer att berätta om sitt arbete med varsitt syfte.

Statens syften med stödet till folkhögskolor är att:

  1. stödja verksamhet som bidrar till att stärka och utveckla demokratin.
  2. bidra till att göra det möjligt för en ökad mångfald människor att påverka sin livssituation och skapa engagemang att delta i samhällsutvecklingen.
  3. bidra till att utjämna utbildningsklyftor och höja bildnings- och utbildningsnivån i samhället.
  4. bidra till att bredda intresset för och öka delaktigheten i kulturlivet.

Maria Lindmark, kursföreståndare för kursen Aktion för hållbar utveckling, berättar hur hon arbetar med syfte nummer 2.

En av de finaste sakerna en folkhögskollärare kan vara med om tycker jag är när någon som tidigare mest varit tyst eller verkat ointresserad plötsligt tar plats och tar ställning. Det behöver inte vara något märkvärdigt. Det kanske bara är att ställa frågor om de egna studierna eller om vår skolform. Att stå fast vid en ståndpunkt även om andra inte håller med, eller att uttala sig om något som pågår någon helt annanstans i världen. Helt enkelt att bry sig om. Att bry sig om sig själv, sin framtid och därigenom om samhället och världen. Att bry sig om världen och därigenom om sig själv. Och våga visa det.

Förmodligen är det så att vi alla bryr oss egentligen, det tror jag i alla fall. Men det är inte självklart för alla att uttala det. Det är inte självklart att tänka att det är just jag av alla människor som ska göra något eller att veta hur jag ska agera och försöka påverka i vårt komplicerade samhällsbygge. Folkhögskolan har i uppdrag att vara en sån plats, ett sånt sammanhang, där förmåga, mod och engagemang kan växa. Det är ett väldigt fint uppdrag. Men vad behövs för att det ska hända?

Det behövs kunskap förstås. Massor av kunskap om hur det är, hur det varit och hur det förväntas bli, så att en kan förstå det komplicerade samhället och den komplexa världen. Och massor av kunskap om kunskap. Om hur den växer fram, vem som formulerar den, hur den kan tolkas.

Men bildning, folkbildning, det är något ännu mer än massor av kunskap. Det handlar om själva inställningen, förhållningssättet till kunskap. Till det vi vet och det vi inte vet. Till oss själva och våra medvarelser, till samhället och världen. Folkbildningen behöver förmedla en nyfiken, ödmjuk, prövande inställning, en som är både lekfull och ambitiös, frimodig och ansvarsfull. En inställning där vi inte är så snabba att låsa oss i en position men ändå kan ta ställning när det behövs.

Sen är det förstås så, att för den som känner sig stukad i sin skolidentitet sedan innan, eller som lever med daglig osäkerhet om hur länge en får stanna kvar i landet, är det inte enkelt att förhålla sig så som jag beskriver. I många fall är det kanske enklare att se på kunskap som en privat angelägenhet, en nödvändig konkurrensfördel som snabbast möjligt måste inhämtas.

Nej det är inte alltid enkelt att ha det vidare perspektivet, men det går. Det har folkhögskolan så många exempel på. Det som behövs är en plats där en är omgiven av andra som ser och bekräftar en. Människor som själva kämpar på och kan inspirera. Folk som är på en massa olika sätt. Så att vi ständigt påminns om att mångfald är detsamma som uthållighet. En plats där en får nya chanser igen och igen och igen. Då kan det bli som ordspråket jag brukar tänka på när nån säger nåt snällt till mig på vår arbetsplats, ja “en blir som en umgås”.

På så sätt kan folkhögskolan, som det står i folkbildningsrådets syften med folkbildningen, vara platsen där en ökad mångfald människor påverkar sin livssituation och skapar engagemang att delta i samhällsutvecklingen.

 

Maria Lindmark

Kursföreståndare för Aktion för hållbar utveckling.

 

Nästa berättelse publiceras 24 juni.