Bidra till en mångfald av kultur.
I en serie av texter under sommaren kommer du att få läsa om hur vi på Ölands folkhögskola arbetar med statens syften med att stödja folkbildningen. Det är riksdagen som beslutar om statens stöd, och stödet presenteras i fyra punkter. Fyra olika lärare kommer att berätta om sitt arbete med varsitt syfte.
Statens syften med stödet till folkhögskolor är att:
- stödja verksamhet som bidrar till att stärka och utveckla demokratin.
- bidra till att göra det möjligt för en ökad mångfald människor att påverka sin livssituation och skapa engagemang att delta i samhällsutvecklingen.
- bidra till att utjämna utbildningsklyftor och höja bildnings- och utbildningsnivån i samhället.
- bidra till att bredda intresset för och öka delaktigheten i kulturlivet.
Johan Bernander, kursföreståndare för Scenkonstskolan, berättar hur han arbetar med syfte nummer 4. Att bidra till att bredda intresset för och öka delaktigheten i kulturlivet.
Att bidra till att bredda intresset för och öka delaktigheten i kulturlivet har jag i princip ägnat mig åt varje dag av min snart 10-åriga lärargärning på Ölands Folkhögskola och naturligtvis även under resten av de 45 år som jag arbetat med teater i olika yrken på en mängd olika teatrar runt om i landet. Jag är eller har varit skådespelare, dramatiker, regissör, sångare, dramaturg, teaterchef och t.o.m. kompositör
På en teaterlinje på en folkhögskola sker detta med (minst) två olika fokus.
För det första naturligtvis i scenkonstlinjedeltagarnas egna konstnärliga och hantverksmässiga utveckling där mitt mål alltid har varit att också ge inblick i åtminstone några av de yrken som inte själva står på scenen. Gästlärare i scenografi, teatermusik och produktion har varit återkommande inslag. Men huvudinriktningen har alltid varit skådespelarens arbete. Det kanske enda yrke som är absolut nödvändigt för att teater ska kunna uppstå i mötet med en publik. Att deltagarna på teaterlinjen får ett ökat intresse och en ökad delaktighet i kulturlivet är ju närmast en självklarhet. De utvecklar sitt hantverk, de möter publik, de reflekterar över vad som är kvalitet, över olika former, olika uttryck. Inte minst har jag alltid poängterat den respekt och värdighet man alltid måste ge gestaltningen av en annan människa. Om det är en människa som lever eller har levat är detta fundamentalt: det handlar om människosyn. Men även fiktiva gestalter har så att säga ”rätten” att få bli gestaltade med respekt , värdighet och seriositet. Och därigenom innebär gestaltningsarbetet möjligheten att få klättra upp i någon annans elfenbenstorn och se hur världen ser ut därifrån. Helt enkelt att aktivt träna sin empatiska förmåga. Detta kan ske samtidigt som ett praktiskt undersökande av teaterhistorien: Genom att gestalta säg Antigone, Oidipus eller Medea måste vi också försöka förstå hur dåtidens samhälle fungerade, vilka utmaningar den nyuppfunna demokratin kan ha haft, vilka begränsningar det innebar att vara kvinna för att ta några exempel. Samma gäller i mötet med all historisk dramatik, men också den samtida. Det gäller att få syn på vilka drivkrafter vi människor har under vilka bestämda förhållanden. När utmanar rollfiguren sin egen samtid? När går den med strömmen?
För det andra innebär folkhögskolemiljön en unik möjlighet att erbjuda en ofta ovan, ibland t.o.m. avogt inställd publik föreställningar eller ibland bara fragment eller scener ur världsdramatiken såväl som det nyaste nya och föra ett samtal med den. Att se unga människor för första gången se ett grekiskt drama och höra dem reflektera över hur den 2500 år gamla texten kommunicerar med dem här och nu är stort och måste innebära en fördjupad insikt om kulturens och konstens roll som det som binder oss samman genom historien. Oväntade publikmöten som att låta seniorkursens deltagare vara provpublik på föreställningar riktade till barn har också öppnat nya perspektiv för alla inblandade.
Flera uppmärksammade högskolor har de senaste åren börjat arbeta med att blanda sina traditionella utbildningsingredienser med kulturupplevelser- och studier. Detta påminner inte så lite om vad folkhögskolan byggt upp under många år. Varje människa har en historia som är värd att berättas och vi kan gemensamt med hjälp av konsten och kulturen reflektera över vad det är att vara människa och, i bästa fall, bli lite, lite klokare.
Johan Bernander
Kursföreståndare för Scenkonstskolan.
Nästa text publiceras 8 juli. Då berättar Elin Brate om syfte 1.