Sprida kunskap om demokratin.

I en serie av texter under sommaren kommer du att få läsa om hur vi på Ölands folkhögskola arbetar med statens syften med att stödja folkbildningen. Det är riksdagen som beslutar om statens stöd, och stödet presenteras i fyra punkter. Fyra olika lärare kommer att berätta om sitt arbete med varsitt syfte.

Statens syften med stödet till folkhögskolor är att:

1. stödja verksamhet som bidrar till att stärka och utveckla demokratin.
2. bidra till att göra det möjligt för en ökad mångfald människor att påverka sin livssituation och skapa engagemang att delta i samhällsutvecklingen.
3. bidra till att utjämna utbildningsklyftor och höja bildnings- och utbildningsnivån i samhället.
4. bidra till att bredda intresset för och öka delaktigheten i kulturlivet.

Elin Stenberg Brate, hållbarhetsombud och lärare i svenska, berättar hur hon arbetar med syfte nummer 1. Att stödja verksamhet som bidrar till att utveckla demokratin.

Det finns fyra syften med statens stöd till folkbildningen. De har beslutats av riksdagen. Det första av de dem är att: stödja verksamhet som bidrar till att stärka och utveckla demokratin. De fyra syftena är inte rangordnade, men hänger ihop. Demokratin är en grundbult i vårt samhälle, det som allting vilar på och som vi kanske ser som för givet taget. Vi lever i en demokrati, men vad betyder det? Kanske håller det på att förändras nu, men min upplevelse är att begreppet sällan ifrågasätts eller definieras. Om en process förklaras med att den var demokratisk, så stannar det ofta vid det. Demokrati är självklart av godo och vi tänker att vi vet vad det betyder och menar samma sak när en process ”var demokratisk”. Eller gör vi det? Vad innebär det att vara en vuxen medborgare i ett demokratiskt samhälle, vilka kunskaper kräver det? Dels krävs de rent formella kunskaperna som att veta vilka rättigheter och skyldigheter du har, att du kan rösta, hur och var beslut tas, mötesteknik osv. Dels finns det en annan sorts kunskap, vardaglig och ständigt pågående, som jag såg först när jag läste om Eduard Lindeman. Såg och kände igen från folkhögskolans arbete.

Lindeman var en amerikansk vuxenutbildare som levde och verkade under första halvan av 1900-talet. Enligt Lindeman är de allra flesta, demokratisk sett, analfabeter som inte känner till hur en arbetar genom och i en grupp. Det betyder att en saknar förmågan att hantera olikheter respektfullt, har svårt att leva med olösta konflikter och att acceptera att föreslagna lösningar till komplexa problem alltid ska ses som temporära. En lärprocess som det är viktigt att vuxna går igenom, enligt Lindeman. Jag tror att många av de slitningar vi ser idag grundar sig i samma problem som Lindeman såg. Jag tror också att det som Lindeman såg som lösningar är det som i mångt och mycket präglar folkhögskolan. Det en som vuxen medborgare i en demokrati behöver öva på är, enligt Lindeman: att respektera olikheter, lära sig leva med att demokratin inte är perfekt, lära sig undvika fällan av antingen/eller där t ex det enda valalternativ en får är att välja vilken av två svagare grupper en vill stötta. Kanske kan båda stöttas om resurser omfördelas från en redan stark grupp? Dessutom menar Lindeman att en behöver lära sig att gå den krångliga demokratiska vägen och inte ta effektivitetens genväg, lära sig leva med motstridiga beslut och att lära sig se det komiska i dessa motstridigheter. Två andra tänkare, Baptist och Brookfield, menar att demokrati, som är det bästa för de flesta, kommer att begränsa din frihet. Det behöver den vuxne medborgaren lära sig att acceptera eftersom vi bara kan leva i samspel med andra om vi tar andras behov i beaktande.

“Det vi kan och som folkhögskolan är så bra på är att i varje litet möte, från stort till smått, fortsätta se varandra som olika, men med lika mycket värde”, så skriver vår lärare Malin Lindmark-Vrijman i sina reflektioner om skolans demokratiarbete. Det sammanfattar så fint det Lindeman, Baptist och Brookfield menar på. I folkhögskolan ser vi samtalet och mötet som det centrala. Att möta olika människor och samtala, om stort och smått, i ett sammanhang där allas röster är lika betydelsefulla. Även om vi tycker olika. Vi försöker stanna kvar i samtalet, låta alla få tid att fråga och formulera sig. Det är verkligen inte alltid lätt – tvärtom! Men över tid, för det tar tid, så händer det någonting. De där två som inte kunde tåla varandra förut arbetar tillsammans i samma grupp. De blir förmodligen aldrig bästa vänner, men de vet att de kan tycka olika men ändå jobba tillsammans. De vet att de kan stå ut med varandra. De vet att de kan respektera varandra trots sina olikheter. Att se det hända, är att se människor växa.

Det finns en idé att en som lärare ska vara neutral, inte ta ställning. Vårt uppdrag är att arbeta med vuxna och genom det bidra till och stärka demokratin. Jag tror inte att det går att vara neutral i det. Hur ska vi då kunna utmana, träna oss i olikheter, det kritiska tänkandet eller att stå upp för vår åsikt? Vems idé om vad som är neutralt ska då råda? Hur ska våra vuxna deltagare då kunna kritiskt granska demokratibegreppet och se de styrkor och svagheter som ryms där i? Men framför allt, det är stor skillnad på att propagera för en politisk ideologi och att, som Malin säger, arbeta för att “fortsätta se varandra som olika, men lika mycket värda”. Det är det senare som är kärnan i vårt arbete för att stärka och utveckla demokratin. Länge leve mångfalden!

Elin Stenberg Brate

Om Lindeman, Brookfield och Baptiste har jag läst om i “The Power of Critical Theory for Adult Learning and Teaching” av Stephen D. Brookfield.

Nästa text publiceras 22 juli. Då berättar Lotta Haglund om syfte 3.