Kanske hjälpte min uppgift något

Jag är lärare på en av våra folkhögskolor för en klass som läser svenska som andraspråk. Tillsammans läser de svenska, grammatik, samhällskunskap och naturkunskap.

För ett tag sedan gav jag eleverna i uppgift att skriva en kärleksdikt på svenska. Uppgiften visade sig bli en ventil för all saknad de upplevde, saknad som har förstärkts av att vi har befunnit oss i en pandemi med de restriktioner det fört med sig. Många i klassen väntar på besked om att få stanna i Sverige och saknaden av de nära och kära är stor – och nu ännu större.

Att få sätta ord på sin längtan mår vi alla bra av, kanske hjälpte min uppgift något. Att få prata på telefon hjälper också – men som vi alla fått känna av detta år med pandemin ersätter det inte att få ses på riktigt.

Eleven Eshaq Haydari skrev sin dikt till sin mamma. Här är delar av dikten som han gärna delar med sig av:

”Min bästa person i livet är min mamma. Min mamma är inte som någon annan kvinna. Hon gav mig liv och tog hand om mig. Jag älskar dig mamma, du är stjärnan från himlen, jag gör allt i min makt för att du inte ska bli besviken. För 6 år sedan kom jag till Sverige. Under tiden som jag har bott här så har jag skaffat ett jobb, jag har börjat studera och bor på skolan. ….…och snart hoppas jag att vi får träffas.”