Shakespeare var runt de trettio när han skrev sina sonetter.

Jag håller på att plöja igenom alla. Och fast man tror att man inte ska göra det, så sugs man in direkt in i alla rader. Den svenska översättningen, som finns bredvid originaldikten, är dock ganska lam. Jag säger inte att jag skulle kunna översätta dikterna bättre själv, men glansen i själva diktningen går ju förlorad. Det blir bara skalet och tematiken kvar, och därför passar översättningarna för den som vill få ett snabbt hum om vad sjutton den där mannen ville förmedla för tankar om livet.

I den tjugotredje sonetten jämför han sitt kärleksliv med en skådespelare som har scenskräck. Att hans retoriska gåva finns i hans texter, inte när han konverserar och speciellt inte när det gäller kärlek. Föreställ dig att Shakespeare stammar.

Det mest gripande, är den sista raden:

O learn to read what silent love hath writ /
To hear with eyes belongs to love’s fine wit

Att kunna HÖRA känslor. Där fångar han allting som poesi handlar om, att försöka vrida på det mänskliga, på sina egna sinnen.