Dokumentärfilmskolan har varit i Stockholm. Under några dagar har vi fått uppleva pulsen, betongen, tiggeriet, hemlösheten, utseendefixeringen och snobberiet. Men framför allt har vi fått uppleva dokumentärfestivalen Tempo, som ägde rum den gångna veckan. Det har varit en vecka fylld av seminarier, workshops och liknande, och ‚Äì massor av film. Stort tack till vår lärare Anna C för att vi fått vara med om detta! De som var närvarande verkar både ha inspirerats och tänkt nya tankar, och inte minst haft kul tillsammans.
Utom själva Tempo fick vi också göra ett studiebesök på dokumentärfilmslinjen vid Stockholms dramatiska högskola. För en av oss var det mest inspirerande i hela Stockholmsvistelsen att få höra en av lärarna på skolan slå fast, att på deras utbildning kan man inte komma undan med att kalla ett dåligt utfört arbete för konstnärligt ‚Äì det ställs krav på man ska kunna hålla kameran rakt. (Det blev så småningom uppenbart att inte alla filmare som var representerade på Tempofestivalen hade gått på den skolan.)
En av de intressantaste programpunkterna under Tempo var pitchningstävlingen, där fem filmprojekt tävlade om ett produktionsbidrag på 75 000 kalla. (Att pitcha, för den som inte vet det, är att presentera/sälja in en planerad film.) Moa och Roxane som är distanselever vid Ölands dokumentärfilmskola deltog med sitt projekt Vilda Matilda, tidigare känt som Hotell Kristineberg, och gjorde en mycket fin insats men vann inte. ‚Äì Om utfallet av tävlingen berodde på en partisk jury, spel under täcket, spel bakom kulisserna, spel för gallerierna, dubbelspel, elakt spel, minspel eller bara allmänt mygel låter vi här vara osagt. För att få en fullständig bild bör man dock ha klart för sig att det inte var helt och hållet ‚Äùgivet på förhand‚Äù att Moa och Roxane borde vinna. Att startfältet var mycket starkt även i övrigt kan ha spelat en (visserligen mindre) roll i sammanhanget.
En annan trevlig programpunkt var kortfilmstävlingen Tempo Short Award där det mest uppseendeväckande bidraget var Martina Carlstedts fantastiska Kärleksförmedlingen, som vann överlägset störst bifall från publiken i salongen (och även vann tävlingen).
Det fanns också en kortfilmstävling för nya filmare, New Doc; av den såg vi bara det första blocket filmer (av två). Det räckte. Filmerna i New Doc block 1 var i vissa stycken amatörmässiga, men nådde i andra stycken så lågt att det snarast var ett hån mot den betalande publiken. Det positiva var insikten att vi skulle kunna göra minst lika bra film själva.
Programmet avslutades med den märkvärdiga The Act of Killing, om några av de som deltog i utrotningen av cirka en miljon påstådda kommunister i Indonesien 1965. Denna skrämmande, angelägna och absurda film är fullständigt unik ‚Äì antagligen kommer ingen liknande film någonsin att göras. Det är ett absurt, dokumentärt mästerverk, som dock inte är något för känsliga tittare. Se den på egen risk.