Om vi har räknat rätt så är det 119:e läsåret till ända på Ölands folkhögskola. I onsdags höll vi avslutning, firade allt fint som varit och bearbetade våra känslor inför att säga hejdå. Personalkören sjöng (bilden), deltagarkören sjöng, det lästes ur Öningen 1997 då näbbskor var ett måste, det hölls tal och lästes dikter och Signe och Lova gav det bitterljuva ett soundtrack med ”Så skimrande var aldrig havet”. Innan vi gick så fick vi se filmklipp från året som gått och sjöng hejdåsången från ”Nalle har ett stort blått hus”, som alla födda runt millenieskiftet kunde sjunga med i.

Avslutningstal 2025

I år var det biträdande rektor Anna Bjurström som stod för skolledningens avslutningstal, och det gick så här:

”Följ med mig på ett tankeexperiment. Tänk tanken:

Ett samhälle där alla liknar varandra är mer harmoniskt.

Vi har samma traditioner, pratar samma språk, uppfostrar våra barn på samma sätt. Vi kan sjunga med i samma låtar, gillar samma mat, delar samma värderingar. När jag tittar på dig så känner jag igen mig själv. Det känns skönt. Ju mer lika vi är, desto tryggare är vi.

I en ganska skakig, läskig värld så är den här tanken inte helt ovanlig. Den har tänkts många gånger genom historien och den tänks nu också. Så låt oss hålla kvar den en stund även om det kan skava, och undersöka den lite närmare.

Tänk dig att vår idé får genomslag och vi får mandat att börja bestämma. Så vi sätter igång med att förverkliga vår vision om ett enat, lyckligt folk.

Personer som egentligen tillhör andra folk behöver lämna oss. Vi tänker på att de har en annan kultur, och på att någon som är född någon helt annanstans oftast har en helt annan genuppsättning. Och gener är ju viktiga, tycker vi, där sitter på nåt sätt essensen av ett folk.

I det här arbetet upptäcker vi snart att 30% av vårt DNA härstammar från ett av de folk som vi vill göra oss av med. Det var lite oväntat. Därför tar vi kontroll över skolor, bibliotek, universitet, kulturinstitutioner och medier, för att kunna styra berättelsen om oss, vårt folk och vår historia. Berättelsen om vilka som är vi och vilka som är dom.

Vi stänger gränser, häver uppehållstillstånd och återkallar medborgarskap. Så blir vi sakta av med dem som flyttat hit.

Men vänta nu, vad gör vi med dem som är födda här men vars föräldrar kommer någon annanstans ifrån? Ah, vi gör livet riktigt surt för dem och hoppas att de ger sig av. Om de i sin desperation begår brott så kan vi utvisa dem. Vi inrättar en specialstyrka som får i uppdrag att bevaka den här gruppen extra noggrant.

Jaha, det här går ju ganska bra, tänker vi. Men vi ser att olika religioner och spretiga åsikter orsakar konflikter. Och vi skulle ju ha harmoni. Så vi förbjuder alla religiösa samfund utom vårt, intresseorganisationer, föreningar och alla politiska partier utom vårt. Vi trollar bort våra värsta kritiker på lite olika sätt; någon döms för ett brott vi har hittat på och någon råkar ut för en “olycka”. Medierna äger vi redan, så ingen rapporterar om det som händer. Det är rätt smidigt.

Vi är fortfarande inte tillräckligt homogena, inte tillräckligt “samma”. Vi behöver tvätta bort personer som har fel sexualitet, för att inte tala om personer som inte kan hålla sig till ett av de två kön som vi har bestämt. Kanske också de sjuka, såna med funktionsnedsättning eller dom som, jag vet inte, bara känns lite konstiga. Nu så!

Nu är det inte många här inne som fortfarande är med i “vi:et”. Men föreställ dig att du har det så kallade privilegiet att vara kvar i den homogena kärngruppen. Hur ser ditt liv ut?

Vad visas på nyheterna? Vilken musik lyssnar du på? Hur klär du dig? Vad jobbar du med? Hur går det för forskningen? Finns det några forskare kvar? Finns det några författare, filmare eller konstnärer? Vilken kultur, vilka värderingar finns kvar att försvara?

Och vad gör du när din dotter blir kär i sin tjejkompis?

“Ju mer lika vi är, desto tryggare är vi” faller på sitt eget grepp.

Kom tillbaka till det här rummet. Kom tillbaka till Ölands folkhögskola. Här pratar vi ibland om utveckling, inte minst jag själv. Utveckling är ett populärt begrepp.

Men egentligen tycker jag att “veckla ut” är mer intressant att tänka på. Det finns redan så mycket inuti oss, det är redan perfekt, det behöver bara tid och plats att veckla ut sig. Det är det vi försöker åstadkomma här.

Och när vi vecklar ut oss, när vi visar vad vi har inuti, när vi tar plats precis så som vi är skapar vi utrymme för andra att göra samma sak. Att ta plats är alltså också att ge plats. Om vi hjälper varandra att känna oss trygga med att ta plats, så ökar utrymmet för oss allihopa att vara precis som vi är. Det är medicin mot de antidemokratiska tankarna som tänks på olika håll i världen just nu.

Jag hoppas att du har känt att du har kunnat veckla ut dig här i år. Om tanken på att lämna den här platsen får dig att vilja veckla in dig lite, förlåt dig själv, för ibland är det fan tufft där ute. Men kom ihåg att när du vecklar ut dig så är det inte bara för din skull, det är för allas. Och när du gör plats för någon annan att veckla ut sig, så gör du plats för dig själv också.

Tack för att vi har fått veckla ut oss tillsammans med er under det här året.”