Veckan har bitvis varit påfrestande och spirituellt slitig. Den har också varit välgörande, det jag lärt mig tror jag inte går att glömma bort. Jag kommer hem från västkusten där jag filmat och rastlösheten jag känner så fort jag försöker återgå till mina gamla, vanliga, inrutade rutiner är stark. Det känns som att vad jag än gör är det inte nog, vad jag än gör saknar det tillräcklig tyngd för att berättiga och motivera själva rörelsen. Väggarna kryper intill mig och min andning blir mer ytlig, jag känner mig stundtals påtagligt nervig. Jag är nervös över bristen på något, det finner jag lustigt. Jag tänker: ”Detta kommer att gå över, om några dagar kommer du inte känna såhär”. Det är bara det att det vore sundare om jag alltid kände såhär, egentligen borde jag ha denna disposition jämt. Jag skulle kunna vilja ha mitt liv precis så som det var den gångna veckan, det jag rent intellektuellt vill ha och eftertraktar fanns ju där. Där fanns rörelse, där fanns oförutsägbarhet, där fanns produktivitet, där fanns diversifiering, där fanns ett slags uppror. Sittandes här uppskattar jag nu i efterhand något oerhört det som var ovanligt och sant om mitt senaste sällskap, i det fanns en total avsaknad av tristessartad, blyg alienation; jag tycker mycket om frånvaron av vad jag brukar känna. Och jag är medveten, det är så uppenbart att den största delen av mig, den som för ofta är jobbigt tung och är den som dirigerar hur jag ska göra något innan jag gjort det, den delen bara väntar på att det oroliga, det som nu roterar i mig, skall avta och försvinna. Jaget som inser det ofrånkomliga värdet i mina nu ryckiga händer, i min oroskänsla och i mina nedbitna naglar är för litet och ynkligt, liksom skrumpet. Det ligger i träda, det har inte bränsle nog.

Såhär kommer det kanske att bli: Den kreativa försnillelsen, bortslarvandet av det som faktiskt är medel att röra sig med, kommer att fortgå. Om några dagar blir jag märkbart mindre orolig, mina leder lugnas och jag kommer inte se något fel i eller något jobbigt med att sitta sysslolös, tyst, långsam. Ganska trött.