I några dagar har en röd glada bestämt sig för att ha taket på Konstens hus som sin fasta punkt i tillvaron. Kanske är de två, för med jämna mellanrum låter hen höra artens karakteristiska vildmarksskrik, inte helt olikt det betydligt hesare och mer otäcka ljudet som den amerikanska Red-tailed Hawk (en slags vråk) kan frambringa. Ett läte som flitigt används i alla typer av filmer där det ska vara lite otäckt. För cineaster: fågelläten på film är ett bedrövligt kapitel, men nämnda amerikanska art tror jag började dyka upp som stämningsskapare i spagettivästerns, men förekommer sen dess slarvigt i vad tusan som helst: europeiska filmer, amerikanska – dag som natt. Hur som helst så är gladans skrik nog det snyggaste rovfågelljud man kan tänka – i en europeisk filmkontext, däremot var fågeln sällsynt till för inte så länge sen. Fågeln har faktiskt bara häckat på Öland i ungefär fem års tid, och beståndet verkar öka snabbt. Det gäller även i andra delar av främst Götaland. För 20 år sedan fanns röd glada nästan bara i Skåne i vårt land. Kalla vintrar, hagelsvärmar, miljögifter och svårnedbrytbara bekämpningsmedel inom jordbruket har inte varit gladans bästa kompisar, men sådant har det ju blivit mindre av, vilket säkert har gynnat den vackra fågeln, med den arttypiskt djupt kluvna stjärten.

Tidigare kallades röd glada bara för glada. Nu sätter man gärna ”röd” framför för tydlighetens skull. Det finns nämligen en sällsyntare brun släkting, mindre varm i färgtonerna och med mindre djupt kluven stjärt – brun glada, kort och gott. Den ses årligen på Öland (har redan setts i år) och betraktas som världens vanligaste rovfågel (inte här, dock!).

Nu hoppas vi vår röda glada är här för att stanna. Du gör oss glada, glada!