Aktion för hållbar utveckling, kan som tidigare inlägg visat, vara så många olika saker. Kanske förknippar vi aktion mest med demonstration. Hur är det att vara den som sätter sig i vägen, som använder sin kropp för att visa sin oro och sorg? För att försöka kräva förändring? För en utomstående kanske det ser lätt ut. Men att ställa sig där och stå för sin åsikt är att utsätta sig för andra människors reaktioner, ilska och kanske också sina egna tvivel. Det fjärde inlägget i vår digitala aktion för hållbar kommer från Cajsa-Stina Ekelund Berg:

I slutet av april var jag, tillsammans med många andra klimataktivister, i Stockholm. Vi var ute på gatorna under namnet XR – Extinction Rebellion. Vi var där för att skapa störningar i ”business as usual”, för att kunna uppmärksamma klimatkrisen som råder. XR är en platt organisation som genom civil olydnad ger klimatkrisen nytt fokus.

Men varför gör man det egentligen, just på ett sådant sätt som XR gör? Varför skapa kaos i vardagen för ”oskyldiga” stockholmare? Det undrar kanske ni som läser. Det undrade jag också där jag satt, fastklistrad, i korsningen Sveavägen och Kungsgatan. Jag grubblade. Funderade på vad jag egentligen sysslade med. Men så tittade jag mig omkring på de personer som satt där bredvid. Det var föräldrar, barn, mor- och farföräldrar, oroliga tonåringar, ungdomar – där satt par, familjer, syskon, vänner, skolkamrater. Där fanns någon ur alla möjliga grupper och alla hade en sak gemensamt: oro och frustration över vår passivitet inför klimatkrisen. Vi alla önskade(r) och längtade(r) till samma sak. Vi vill ha en framtid för barnen. En framtid för djuren i skogen, för de som lever i alla vattendrag och i haven. Vi vill se ett samhälle som fungerar, utan onödig död, orsakad av de snabba klimatförändringar vi ser idag. Klimatförändringar som vi i en utopi har möjlighet att förhindra, men som vi i verkligheten bara har en möjlighet att sakta ner.

Så där sitter vi, i korsningen Sveavägen och Kungsgatan, vi ligger utanför Riksdagen, vi sitter i säkerhetskontrollen på Bromma flygplats. För att vi kräver, vi drömmer om, en förändring. Vi vill bli tagna på allvar.

Jag kan inte slappna av. Jag är trött. Trött på att bry mig så mycket, i ett hav av människor som inte ens tänker en extra gång över att flyga mellan Stockholm och Göteborg. I ett hav av människor som blundar inför vad som sker mitt framför ögonen på dem, på oss. Trött på att se mänskligheten så passiv inför sitt eget existentiella hot.

Jag är trött. Jag känner mig tom. Om det enbart hade varit för min egen del, skulle samhällskollapsen kunna komma redan imorgon. Jag skulle inte kunna bry mig mindre. Men hur kan jag leva på precis som vanligt, när fåglarna som kvittrar så fint i mina öron kanske snart kommer att tystna? När vår och sommar inte längre kommer vara blomstrande, på grund av att alla pollinatörer har dött ut? Hur ska jag kunna stå vid sidan och se på, när markerna blir torrare, skördarna sämre och översvämningarna fler? När värmeböljor skördar liv efter liv, för att levnadsmiljöer förändras och förstörs?

Något som jag ibland hör, läser eller får till mig i diskussioner om klimatkrisen vi befinner oss i, är att ”jorden kommer att återhämta sig, klimatförändringar har alltid funnits”. Då jag satt fastklistrad bredvid fantastiska aktivister på Bromma flygplats snurrade dessa tankar i mitt huvud. Runt, runt, runt. Överdrev jag kanske? Är klimatkrisen inte en sådan kris som jag har trott och än idag tror? Arga, medelålders, främst vita, män, slängde ilskna ord åt oss där vi satt i deras väg. En yngre man blev så ilsken att han mordhotade oss, flera gånger, under loppet av några minuter. Han skulle slå ihjäl oss, vrida nacken av en vän bredvid mig, kasta sina resväskor i våra huvuden, han, citat ”svär på min mamma att jag ska döda er allihop om ni inte flyttar på er”.

Vi satt kvar. Han dödade oss inte. Han kunde gå ombord sitt plan, efter en stunds extra väntan. Då frågade jag mig själv, och frågar mig än idag; Hur kan en lite längre väntan på ett inrikes flyg få någon så irriterad att hen vill att vi ska dö framför hens ögon?

Jag tvivlar. Jag oroar mig. Jag får dåligt samvete och ångestkänslor. Självklart önskar jag inte orsaka problem för gemene man. Jag vill inte skapa konflikt eller ilska. I själva verket är det jag vill, motsatsen. I själva verket är anledningen till att jag sitter där och längtar efter förändring, att gemene man ska få den framtid som alla levande varelser förtjänar.

Jag är trött. Men jag kommer inte ge upp. Jag gör det för dig. För din familj, dina käraste. För min syster och hennes barn. För glädje, trygghet och kärlek.